David, Ziggy och jag

I ett svagt ögonblick sade jag ja till att få pushnotiser från Aftonbladet till min telefon. De dyker upp några gånger om dagen och jag ägnar dem oftast ett förstrött intresse. Ibland handlar de om saker som intresserar mig föga och ibland om sådant jag ändå skulle läsa om senare. I dag levererade Aftonbladet en pushnotis som fick tillvaron att stanna till en stund. Strax innan åtta i morse, alldeles nyss hemkommen från en lång tågresa, plockade jag upp telefonen och läste på skärmen att "sångaren David Bowie är död".

Det hela var overkligt. Hela helgen hade jag lyssnat på mörka, vitala Blackstar, den nya skiva Bowie gav ut på sin 69-årsdag i fredags. Och nu var det måndag morgon. Fast ju mer jag tänkte på det, desto tydligare blev det att skivan var ett avsked. Det uppenbara hade jag inte ens anat utan kunskapen om hans död och dessförinnan hans hemlighållna sjukdom.

Vad är det då som får David Bowies död att kännas så tung? Artister, författare, skådespelare och andra konstnärer jag har någon slags relation till dör tämligen ofta utan att det är någon jättestor sak. För mig är dock David Bowie en artist som följt mig genom hela mitt vuxna liv. Han kom också in i mitt liv när jag var som mest mottaglig.

Året var 1990 och jag var 15 år gammal. Jag hade gått in i tonåren som en sann kuf, med blandade och sant nördiga intressen som svenska kungar och adelsmän, klassisk konst, poststämplar från 1800-talet och serietidningar. I 15-årsåldern började jag allt mer rikta in mig på musik och till skillnad från många av mina favoritartister var jag tillbakablickande. Jag fastnade för min föräldragenerations musik. Beatles, Dylan och Rolling Stones. Stones såg jag för övrigt live den sommaren på Eriksbergsvarvet i Göteborg.

Sedan fanns ju den där Bowie. Han som verkade så ombytlig och aldrig såg likadan ut på två olika bilder. Jag minns inte hur det gick till, men en dag gick jag på Åhléns skivavdelning i Umeå och köpte en nyutgiven dubbel-lp kallad ChangesBowie , som på 21 låtar sammanfattade Bowies karriär fram till 1984. Här fanns mycket att älska och inget att ogilla. Bowie sjöng om astronauter, rymdvarelser, rebeller, hjältar, unga amerikanerna och tjejer från Kina. Här fanns låtar som uttryckte djup alienation och desperation, liksom superkommersiella uppmaningar till dans.

Nästa steg blev att skaffa skivan som en gång blev Bowies stora genombrott, The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars. Denna osannolika temaskiva om en utomjordisk rockstjärna förstärkte min beundran för Bowie. Låtarna var suveräna, Bowie och hans Mars-spindlar såg inte ut som några andra och hur kan främlingskap bättre uttryckas än genom en utomjording? Bowie tycktes visa att det var ok att vara lite udda och gå sin egen väg, att inte alltid följa strömmen. Detta kan vara nog så viktigt för en 15-åring, som slits mellan så många olika viljor. Att försöka vara som andra, att vara sin egen genom att söka likna andra eller att verkligen ställa sig vid sidan om de andra, det svåraste valet. Bowie visade att det sistnämnda också var möjligt.

Efter det skaffade jag  Bowies skivor en och en, i långsam takt. Varje skiva fick sjunka in. I 18-19-årsåldern hade jag en i princip komplett Bowie-samling, sedan jag hittat sista pusselbiten Never Let Me Down i en reaback i Örnsköldsvik.

Två gånger kom jag att se Bowie live. Första gången var när jag satt på en av de övre läktarna i Globen 1996. En stor del av konserten upptogs av låtar från då aktuella skivan Outside. Han spelade dock även en del annat. En förträfflig Moonage Daydream lever kvar i mitt minne. Andra gången jag såg honom var på Lollipop-festivalen året därefter, 1997. Då hette Bowies senaste skiva Earthling, som också gavs rejält med utrymme under denna utmärkta konsert. De låtar jag minns bäst var dock av äldre datum, som Quicksand, Jean Genie och Stay.

Efter det kom fler chanser att se Bowie live, men jag tog ingen av dem. Nästa gång, tänkte jag. Fast till slut fanns ingen nästa gång. 2004 genomgick Bowie en akut hjärtoperation och drog sig tillbaka från turnerandet och nästan all annan offentlig aktivitet. Det sista dryga årtiondet av sitt liv levde han ytterst tillbakadraget. Det togs knappt ens några paparazzibilder på honom. Rykten cirkulerade om att han var svårt sjuk eller förlamad efter en stroke. Sedan, helt oväntat och utan att det ens förekommit ett vagt rykte, meddelade Bowie på sin 66-årsdag att han skulle släppa ett nytt album, fina The Next Day. På dagen tre år senare släppte han sin avskedsskiva och dog två dygn senare efter att ha varit sjuk i 18 månader. Hans sjukdom var helt okänd utanför den närmaste kretsen. I en tid när det inte tycks finnas några hemligheter längre och nyheter sprids med ljusets hastighet, lyckades Bowie hålla stora saker dolda och överraska sin omvärld.

David Bowie, tack för det du gav oss och vila lugnt.